Den skärande tystnaden
Det är väldigt tyst i lägenheten. Jag kan höra de skrikande grannarna utanför men det låter som om jag har bomull i öronen. Lite avlägset sådär.
Imorrn ska jag köra David till Norrköping. Sedan får jag inte träffa honom förräns på fredag. Jag undrar om hans pengar kommit idag för annars kommer han inte ha något att leva av när han är borta.
Jag vill så gärna gråta, men jag har en huvudvärk som hotar med att bryta ut med full kraft om jag gör ett ljud eller rör mig mer än nödvändigt. Så jag låter bli.
Ett steg i taget, ett andetag, ett hjärtslag. Ett till, och ett till, och ett till. Jag kan inte leva på något annat sätt just nu. Andas in, andas ut, andas in, andas ut. Det är så tyst. Jag är så ensam. Det är nog det som skär i huvudet.
2010-07-19 @ 14:33:01
