En naken sanning om mig
Jag är livrädd för att dela med mig till folk vad jag faktiskt känner.
Jag kan vara väldigt öppen om erfarenheter jag varit med om, men när det gäller mina känslor om något så är chansen stor att du inte har en aning om vad jag egentligen tycker för det vågar jag inte säga. Jag kan givetvis dela med mig av mina känslor som inte spelar någon roll, som att skolan är tråkig eller att jag verkligen inte gillar ärtsoppa. Eller att jag inte tycker om när någon är dum mot mig.
Jag är konflikträdd. Så, nu är det sagt.
För att jag ska våga ta upp med dig hur jag känner så måste jag stöta bort dig först. Och när jag väl stött bort dig är skadan redan skedd.
Detta gäller alla. Både mina närmaste och mina ytliga bekanta.
För er som är nära, som jag på något sätt släppt in så kan ni vara säkra på att jag inte alltid är så ärlig mot er. För er som är bekanta med mig så kan ni vara säkra på att jag struntar i att berätta om något tynger mig (på riktigt)
Jag ljuger givetvis inte för er. Jag bara undanhåller information om mig själv.
Och varför detta ?
Ja, för en annan hemlis som inte så många vet om... Jag litar inte på någon. alls...
Jag har testat att vara öppen nu det sista. Jag försökte vara öppen med min vän S häromdagen. Idag var jag öppen mot min man. Jag testar hur det känns. Det känns inget bra...Jag vill inte och tänker inte ge bort något av mig själv som du kan använda mot mig. Jag tänker inte ge dig chansen att såra mig. Och även om du inte tror att du vill såra mig så litar jag inte på dig. Mina erfarenheter har lärt mig att bara dela med mig av ytliga saker. Som inte spelar någon roll om du vet.
Om detta gör att jag blir en väldigt ensam person ? Ja, absolut. Jag känner mig ensammast i världen. Men eftersom det inte känns bra att vara öppen så får jag väl ta det onda med det goda. Jag vågar i alla fall erkänna mina brister här på bloggen.
2010-11-16 @ 17:20:25
