En sådan där söndag...
...när man inte får något gjort.
Sofie var här och drack kaffe. Det var trevligt. Jag lagade hennes skor och vi satt och hade invecklade diskussioner om förlossningsförväntningar, vänskap, släktförhållanden och framtidsplaner...
När man sitter och pratar högt och förklarar vad man tycker och tänker om saker och ting så kommer man ibland till insikt, eller i alla fall så kan det väckas tankar hos en själv som så småningom leder till något. Ett nytt sätt att se på sig själv, eller ett annat sätt att tänka om sin omgivning.
Idag kom jag och tänka på att jag inte längre är samma person som jag var bara förra året. Och jag är absolut inte samma person som jag var för 5-6 år sedan. Jag kan kanske inte exakt specificera hur jag är idag jämfört med då, men jag är hårdare, vassare, elakare och samtidigt lugnare, mer avslappnad och mer självdistanserad. Jag vet mer hur jag vill leva mitt liv och vad jag vill ha. Jag vet vad och vilka jag inte vill blanda in och står på mig när någon ifrågasätter mina åsikter. Jag är fortfarande påverkad av vad andra tycker om mig, men jag inser också att jag har valet att välja mina vänner och att jag inte längre måste "ta det jag kan få".
Det finns människor som jag inte träffat på många år, vänner som man tappat eller valt bort kontakt med och ibland tänker jag på dem och vill träffa dem igen. Men problemet är att de redan har en färdig bild av vem jag är och det skulle nog bli problematiskt att börja umgås med dem igen eftersom de kommer utgå från den bilden de redan har. Likaväl som att jag skulle göra det mot dem. Men tänk vad mysigt det skulle vara om man kunde träffa den där barndomsvännen som man inte pratat med på flera år, ta en fika, prata om livet och "catch up". Utan fördomar från hur man var tidigare. Det tycker jag skulle vara mycket trevligt.
Efter så många år som jag mådde dåligt, hade ångest, var förvirrad och kände mig så ensam har jag nu hittat hem. (Och hemmet är varken Örebro eller Trollhättan) Hemmet är att jag är lycklig. Jag tog mig igenom det mesta och slogs med demonerna. Jag har verkligen kämpat! Jag har precis som alla andra, bra och dåliga dagar/perioder. Men överlag så mår jag bra. Jag känner mig säker och trygg i mitt äktenskap och jag ser fram emot (med skräckblandad förtjusning) att vårt barn ska komma. De utmaningar som jag kommer möta i framtiden är sådant som kan hända alla och det kommer INTE vara påverkat av den psykiska ohälsa som jag levt med tidigare.
Ja, det är skönt att kunna sätta ord på sina tankar och komma till nya insikter, eller kanske bara att kunna formulera hur man känner just nu.
Nu är planen att jag borde sätta mig och plugga, men antagligen kommer jag baka bröd istället. Omnomnom.
2010-09-12 @ 17:15:57
