Den där balansen
Nu står jag inför bekymret att hitta en bra balans mellan att fortsätta blogga om mitt liv utan att göra detta till en mammablogg. Jag tycker givetvis att mitt barn är det finaste och mest fantastiska i hela världen men jag är inte så dum att jag inte inser att för alla andra är han bara ett annat barn. (släktingar exkluderat då)
Jag är själv väldigt anti mot kvinnor som får barn och i ett svep så handlar allt allt allt om deras barn och deras personlighet verkar försvinna helt. Jag vill inte vara sådan.
Just nu så cirkulerar ju mitt liv bara om mitt barn såklart. Jag sitter här hemma och läker och ammar och byter blöjor. Mina hormoner styr mig helt och hållet och när jag får chansen att göra något annat än att sitta i soffan, som ta en dusch eller göra en kopp te, så känns det underbart och som om jag är en vanlig dödlig. Men samtidigt så saknar kroppen tyngden av mitt barn. När han sover i vagnen får jag chans att sträcka på mig och stretcha, men hela min kropp skriker efter att få ha honom i famnen igen. Hormoner är starka saker!!!
Jag längtar efter att få in lite rutiner i livet igen. Jag längtar tills kroppen har läkt så jag kan röra mig obehindrat och sitta utan problem. Jag längtar efter promenader och utflykter och shopping. Jag längtar efter att få ta del av mitt barns kognitiva och fysiska utveckling tillsammans med min underbara man. Jag längtar efter att bli jämnare i humöret allt eftersom mina hormoner lägger sig. Det finns mycket jag längtar efter och jag kommer uppdatera allt eftersom det händer :)
2011-02-03 @ 14:06:23
