Min älskade mamma
Jag berättade för mamma idag om vad som hänt.
När jag plussade så blev jag genast orolig för hur hon skulle ta det. Hon har aldrig varit en sådan person som tjatar om barnbarn, snarare tvärtom. "vänta med barn!" Jag hade inte tänkt att säga något till henne innan v. 12.
När det nu gick åt helvete så visste jag inte hur jag skulle berätta det heller. Men jag tänkte att det nog var bättre att berätta det än att låta bli. Jag har ju trots allt skrivit om det här på bloggen och även om hon inte har min bloggadress så fanns ju risken att någon annan i hennes omgivning skulle läsa det, och kanske anta att hon visste, och därmed prata om det med henne. Det skulle kännas hemskt elakt att låta henne få veta på det sättet.
Så jag bad henne att sätta sig ner. Sedan berättade jag allt som hänt. Jag bad henne att inte komma med moralpredikan om att det är dumt att skaffa barn när man pluggar och inte har så bra ställt men hon sa att det var inte alls så hon tänkte. Att om jag och David vill ha barn så är det självklart att hon stöttar oss i det. Hon blev ledsen för vår skull att det inte gått bra och hon sa att nästa gång vill hon gärna få reda på det innan v.12. Att hon vill vara en del i vårt liv och att hon stöttar och hjälper oss i de beslut vi tar.
Det var så skönt att få höra det. Jag älskar min mamma. Hon är världens bästa! <3
2010-02-06 @ 16:16:30
