melanye

Växer enligt kurvan men mamma håller på att bli knäpp

Besök hos bvc idag. Min stora pojke växer så fint enligt sin kurva. Nu är han 55 cm lång och väger 4614g. Bvc-tanten öste beröm över honom och tack och lov visade han inte upp sitt vanliga "bli-väckt-humör" för henne.

Men trots att jag uppenbarligen matar honom ordentligt och ser till att han mår bra så har jag insett att jag nog inte är skapt för att vara småbarnsförälder. I natt blev det bara ca 2 timmars sömn igen och jag pallar inte. Jag får sån ångest när jag inte får sova. Jag vet att alla nyblivna föräldrar går igenom detta. Jag vet att det är såhär att ha barn. Jag vet att jag skulle ha tänkt på detta innan. Men jag tycker att det är jobbigt i alla fall. Sov när han sover säger alla. Ja men visst, hade det bara funkat i praktiken så...

Förnuftet säger att detta är tillfälligt. Att han snart kommer hitta någon form av dyngsrytm som jag kommer kunna anpassa mig till. Att bebistiden försvinner så fort. Men de senaste 19 dagarna har varat i en evighet ! Om lika lång tid kommer han inte ens vara två månader gammal. Jag har problem att hantera detta. Men jag väntar på att bvc-tanten ska ringa upp mig lite senare idag när hon pratat med psykologen där. Förhoppningsvis får jag någon att prata med, någon som kan hjälpa mig hantera denna situation som jag satt mig själv i.

"Det är så magiskt att få barn" "Det är en sån fin gåva att få barn" "Bebistiden är så mysig"
Tre citat där jag starkt ifrågasätter den psykiska hälsan hos de som myntade dessa.
Jag upplever inte att ångest, sömnbrist och oförmåga att sköta mig själv eller mitt hem är varken magiskt eller mysigt. Jag upplever inte heller att mitt barn är en gåva som så. Jag känner att jag offrat ganska mycket för att få honom till mig. Jag har offrat huden på min mage, mina magmuskler, mina bröst och mitt underliv. Dessa saker kommer aldrig att bli sig själva igen. Jag håller på att offra min psykiska hälsa. Så kom inte och säg till mig att det är en magisk gåva att få barn. Jag älskar min son så galet mycket och skulle aldrig välja bort honom. Men magiskt ? I think not !

Förhoppningsvis kommer jag läsa detta inlägg om några månader och skratta åt mig själv. Komma ihåg känslan av maktlöshet och uppgivenhet men vara stolt över mig själv för att jag tagit mig igenom det. För att jag vuxit som människa, som mamma, som fru. Men just nu är jag sur, trött och uppgiven.

2011-02-15 @ 11:26:12