Det kryper i mig
Jag har en olustig känsla i kroppen. Jag känner mig rastlös, uttråkad och instängd.
Jag skulle vilja sätta igång ordentligt med rensning och flyttpackning men orken infinner sig inte, motivationen finns liksom inte på riktigt. Samma sak med projekt "minska midjemåttet". Jag vet att jag går ner om jag äter LCHF, men inspirationen är bortblåst. Jag speglar mig och tänker usch, jag vet hur jag kan fixa det, men istället bakar jag kärleksmums och dricker cola...
Jag blir så trött på mig själv. Jag försöker analysera varför jag känner så här.
Kanske är det den tryckande åskvärmen ute. Jag vet att jag är väldigt påverkad av väder. Mulet och regn = ledsen maria. Tryckande värme = håglös maria. Smällkallt = irriterad maria. Snabbt väderomslag från varmt till kallt = maria med nackont. Höstgrått ute = deprimerad maria. Höstfint ute (röda löv, frisk luft och strålande sol) = glad maria. Lagom varm sommardag med möjlighet att komma ut = energifylld maria.
Kanske är det för att jag bara sitter inne. Det är så jäkla jobbigt att släpa vagnen upp och ner för trapporna så jag drar mig för att gå ut. Och även om jag skulle ta mig för att faktiskt komma utanför huset... vart skulle jag gå? Jag känner inte till den här staden. Det finns inget vatten i närheten, ingen utsiktspunkt som jag kan gå till för att få andrum. Så jag sitter här och lyssnar på klockan som tickar. Det är rätt deprimerande att tillbringa 95% av sitt liv inne i sin lägenhet. När jag väl kommer ut så är det för att handla mat eller posta räkningar - wohoo... spännande!
Kanske är det för att jag är ett riktigt kontrollfreak och vi har en del planer för de närmsta veckorna men jag kan inte planera något för jag vet inte om vi har tillgång till bil eller om david får ledigt. Jag har en del saker jag skulle vilja göra i sommar, lite folk jag vill hälsa på. Men det går inte att planera något eftersom bil-tillgång fortfarande är osäkert. Så eftersom jag ändå inte kan planera något så hamnar jag i någon form av stand-by. Jag bara väntar, och väntar och väntar.
Varje eftermiddag när jag inser att det bara är några timmar kvar till läggdags drar jag en suck av lättnad. Snart ytterligare en dag avklarad. Jag sätter tilltro till att det kommer kännas bättre när vi flyttat till Uddevalla. Jag hoppas att jag har rätt. Jag tror att jag redan lämat Örebro i huvudet. Mitt huvud befinner sig på västkusten men kroppen sitter fast i Örebro.
Och den känslan som jag trodde jag hade släppt gör sig påmind igen:
"I'm waiting for my real life to begin"
2011-06-07 @ 14:23:17
