Mammakärlek?
Alla mammor pratar om den där underbara känslan när man får se sitt barn för första gången, hur man känner en överväldigande kärlek till sitt barn. Den villkorslösa kärleken som är som ingenting annat man känt.
Jag har tvivlat på mig själv i min mammaroll, har tvivlat på att jag känner som jag "ska" för mitt barn. Jag älskar honom absolut. Jag skulle göra vad som helst för honom. Men jag har inte känt att han är min.
Jag känner fortfarande inte att han är min. Men kanske är det för att han inte är det? Jag äger inte honom. Han är sin alldeles egna person. Jag bara hjälper honom att växa upp till en självförsörjande person. Till en fin och klok och empatisk människa. Till en rättvis man, som bryr sig om andra. Jag födde honom, men nu är han ute och han äger sig själv.
Men den där kärleken? Den där känslan som beskrivs som varm? Känner jag den? Hur ska det kännas? Är det den känslan jag får när jag ser hans helt avslappnade sovande ansikte och jag inte kan låta bli att stryka honom över kinden och pussa på honom trots att jag vet att han ofta vaknar av det? Är det den känslan jag får när jag hör en vacker kärlekslåt som handlar om villkorslös kärlek och jag inte kan låta bli att hålla tillbaka tårarna? Är det den känslan jag får när vi varit ute och flängt på stan eller tagit en lång promenad och han legat i vagnen och min kropp fysiskt gör ont eftersom jag behöver få känna hans vikt i mina armar?
Jag vet inte ? Jag vet inte om jag gör rätt som mamma, om jag känner som jag ska. Men jag hoppas att min son är lycklig. Jag hoppas att jag kan vara den bästa mamman han kan ha !
Det avslappnade ansiktet... <3
2011-03-29 @ 17:31:23
(0)En sån dag
grått, trist, snö, kallt, bläääää
Dagens planer blev inställda, trist men sånt som händer. Då kan jag iofs gå i pyjamas hela dagen. Min son har dock redan kommit i kläder och sitter och pratar i sin sitter brevid mig, snart ska jag väcka hans pappa.
Ibland hittar man intressanta saker på facebook. Som det här citatet från en bekants statusuppdatering:
En riktig vän är den som ser sorgen i dina ögon medan alla andra tror på ditt leende.
SÅ sant !
2011-03-29 @ 08:57:46
(0)morgonpigg ? nääääää
Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Jag kan inte vänja mig vid att gå upp tidigt. I drygt 8 veckor har jag nu gått upp mellan halv sju och åtta, varenda morgon är jag lika förbannat trött. Ibland är jag dessutom ännu mer trött, imorse var det som vanligt. Nu sitter jag här och försöker piggna till med mitt älskade kaffe. Sonen har givetvis somnat om en sväng i soffan. fuskis !
2011-03-28 @ 07:50:29
(1)Sångstund = fail !
Tänkte vara skojig och pedagogisk och sjunga barnlåtar med Theodor. Det gick ungefär såhär bra:
2011-03-27 @ 18:44:20
(0)hur gör man för att inte vara arg ?
En kommentar, ett svar på en fråga igår kväll fick mitt blod att koka. Jag är bokstavligt talat så arg att jag vill skrika. Men nu måste jag lugna mig. Detta är inget som jag kan ta upp hur som helst utan att starta världskrig. så jag måste sansa mig. Men hur fan gör man det ? Jag har varit arg så länge, men detta var fan droppen.
Nej, sansa sig. Hur?
Snart är det dags för babyfika. Det ska bli mysigt.
Så arg att jag skakar.
SANSA SIG !!!!!!!!
Lugn, lugn, lugn, lugn, lugn, lugn, lugn, lugn, lugn....
2011-03-25 @ 09:27:31
(5)saker som är fuskiga, plus hårfärg.
saker som är fuskiga:
Att man får random bristningar på benen EFTER att man fött barn, när man går NER i vikt.
Att man börjar få grått hår när man inte ens är 27 (det är ju faktiskt 10 dagar kvar)
För övrigt så vill jag ha mera input på vad jag ska göra med mitt hår? Jag är trött på det vanliga bruna. Vill göra något kul. Och uppmanar nu ALLA läsare (för jag vet att jag har några stycken, det ser jag på statistiken här) att lämna en kommentar med hur ni tycker att jag borde tona/färga håret. Om ni tycker att jag borde ha kvar mitt tråkvanliga så får ni givetvis tycka det... men då är ni tråkiga :P
Sätt igång och kommentera!
2011-03-21 @ 19:13:59
(1)Min !
Jag älskar honom så mycket att det värker i hjärtat !
2011-03-20 @ 14:37:43
(0)sådan mor sådan son
saker theodor har ärvt av sin mor: han sover bäst när han får sova i soffan på kvällarna
saker theodor inte har ärvt av sin mor: han tycker det är en strålande idé att vakna halv sju-sju på morgonen och vara pigg som en lärka
lycka är att vara feberfri !
2011-03-20 @ 07:52:54
(2)Pappa hittar på vaggvisor
mel: Rockaby baby
Rockaby Theo in daddys hands
When the wind blows, mom is a crazypants
When his temper breaks
The whole world will fall
And down comes existens, Theo and all.
Referens till att Theodor kan bli väldigt arg :P
Sådana här dagar får mig att må så bra. Bebis på gott humör, umgås med make och kusin, McDonalds. Alvedon för att ta ner febern som annars hade kunnat ta ner mitt humör.
Dagens bästa: David ägnar trekvart åt att få Theodor att somna i babysittern genom att gå och bära runt den och gunga den försiktigt. Så fort Theodor somnat ställer David ner babysittern med största försiktighet för att inte väcka honom. Vänder sig om, tar ett steg och råkar sparka till babygymmet med ett brak. Theodor är vaken.
HAHAHAHAHhaHahahhahahahAH
Nu har Emma åkt hem :( Jag börjar bli trött, Theo börjar bli trött. Men en fin dag har vi haft. Ett bad för lillkillen kanske innan vi börjar göra oss iordning för sängen.
2011-03-19 @ 19:03:08
(0)En snabb uppdatering
Mitt vänstra bröst är elakt igen. Ont ont ont och hög feber. Jag undrar jag om det är värt att gå och bli dålig så ofta för att få fortsätta med amningen?
Vi har massa möten av olika slag inbokade resten av den här månaden. Kanske bra att ha något att göra, men vissa är ju mindre roliga än andra.
Idag kommer Emma på besök <3 Det ser vi mycket fram emot.
Snart blir det Trollhättebesök igen. Sedan får vi förhoppningsvis låna med oss bilen upp en sväng. Det kommer underlätta livet väldigt!
Nu ska jag gå och se om jag kan peta i mig lite frukost. Theodor ligger i sitt babygym och har inte tröttnat helt än, så jag passar på att blogga innan skriket kommer :P
2011-03-19 @ 08:10:46
(0)Ibland kan man diagnostisera sig själv...
Texten saxad från www.growingpeople.se och www.babycenter.se Det som är i fetstil är sådant som jag själv upplever passar in på mig. Jag säger inte att jag har PTSD, men det är ju onekligen en hel del saker som stämmer.
"När förlossningen inte blev så bra
En oväntat svår förlossning kan göra att du inte mår psykiskt bra efteråt. Om minnet av förlossningen förföljer dig och påverkar din psykiska hälsa negativt finns det hjälp att få
Trauma och traumatisk stressTrauma betyder skada. Svåra händelser i livet kan ge en stor eller liten psykisk skada. En fruktansvärd händelse, som till exempel att bli utsatt för tortyr, ger mycket ofta en skada. Även vanligare händelser som en trafikolycka eller en oväntat svår förlossning kan sätta spår, men inte lika ofta. Det kan ta olika lång tid att hämta sig efter en psykisk skada.
Traumatisk stress innebär att personen som utsatts för ett trauma lider av någon grad av psykiska symtom efteråt. Det är vanligt att man inte mår psykiskt bra under allra närmaste tiden efter ett trauma. Om symtomen är mycket kraftiga kan man eventuellt tala om akut stressyndrom, en psykiatrisk diagnos. Om personen fortfarande har starka symtom efter en månads tid kan det hända att han eller hon har posttraumatiskt stressyndrom, som även kallas PTSD (post-traumatic stress disorder). PTSD är ett allvarligt tillstånd, inte minst när det drabbar en nybliven mamma! De flesta kvinnor som har genomgått en svår förlossning eller upplevt den som ett psykiskt trauma utvecklar inte PTSD.
Hur märks det om jag får posttraumatiskt stressyndrom?
- Du har genomgått en förlossning som innebar intensiv rädsla eller skräck för att dö eller mista barnet, eller en känsla av oerhörd kränkning av din fysiska integritet.
- Du återupplever jämt och ständigt förlossningen, till exempel i mardrömmar, påträngande minnen, plötsliga otäcka bilder eller intensivt obehag när du påminns om förlossningen.
- Du kämpar för att undvika känslor, tankar och aktiviteter som påminner om förlossningen och du kan ha svårt att minnas förlossningen. Du känner dig dessutom stum eller likgiltig och har svårt att engagera dig för ditt barn och andra närstående.
- Du går med en ständig oro eller överspändhet, du är lättstörd.
Det säger sig självt att en nybliven mamma som under mer än en månad har alla dessa symtom, och lider av det eller inte kan fungera bra nog som mamma, måste prioriteras inom vården.
Hur vanligt är traumatisk stress efter förlossning?
Ganska många av alla kvinnor som föder barn upplever stark rädsla under någon kortare del av förlossningen, men utan att ta skada av det. Av de kvinnor som har genomgått akut kejsarsnitt har cirka hälften upplevt sin förlossning som ett trauma. Ofta finns ändå positiva aspekter på förlossningsupplevelsen och de flesta kommer inte att lida av traumatisk stress. Ett obehagligt återupplevande av delar av förlossningen är det vanligaste symtomet hos dem som känner att efterförloppet är jobbigt. Vanligtvis minskar detta snart. Omkring 1,5-3 procent av alla nyförlösta kvinnor beräknas lida av PTSD efter sin förlossning, med alla symtomen ovan. Man vet inte hur många nyblivna fäder/partners som får liknande symtom efter att ha varit med vid en förlossning.
Är risken större för just mig?
Akut kejsarsnitt eller förlossning med sugklocka eller tång ökar risken för traumatisk stress, även om en medicinskt helt normal förlossning kan vara en svår upplevelse.
Tidigare psykiska problem som till exempel depression, liksom tidigare svåra trauman, som sexuella övergrepp, gör dig känsligare.
Stark förlossningsrädsla som du inte har fått hjälp med ökar också risken för att förlossningen blir precis så hemsk som du hade tänkt dig.
Bristande stöd i omgivningen kan också vara en riskfaktor.
Vad kan jag göra, vilken hjälp kan jag få?
Genom att tala med din barnmorska om eventuella psykiska problem och om intensiv förlossningsrädsla kan du få hjälp i god tid före förlossningen. Se också till att det kommer att finnas personer som kan stödja dig efter förlossningen.
Var inte orolig om du återupplever din förlossning på ett obehagligt sätt under de allra första dagarna - det är normalt och brukar gå över. Tala med den personal som var med! Se till att du får information om vad som hände och varför. Om du känner obehag inför eller har fått agg till någon personal kan du be att få tala med någon annan till att börja med.
Om du fortsätter att må psykiskt dåligt på grund av din förlossning ska du absolut ta kontakt med din MVC-barnmorska eller BVC-sköterskan eller gärna med sjukhuset där du födde. Ofta hjälper det med klargörande samtal. På vissa håll finns grupper för mammor eller föräldrar som genomgått akut kejsarsnitt. Att träffa andra som har varit med om något liknande är bra för många. Om du mot förmodan ändå skulle utveckla PTSD behöver du behandling av lämplig psykoterapeut. Behandlingen ser lite annorlunda ut jämfört med behandlingen vid en depression av andra skäl; den fokuserar mera på den utlösande händelsen (det vill säga förlossningen).
Ibland kan och vill inte kvinnan ta itu med att bearbeta en svår förlossning genast. Det är också normalt att lyckas glömma bort det mesta, för kunna ägna all möjlig psykisk kraft åt det nyfödda barnet. I så fall får du ta tag i förlossningstraumat senare, när behovet uppstår. Ofta är det inför eller under en kommande graviditet som minnen och bilder från förlossningen kommer upp "
"Så återhämtar du dig från en svår förlossning
Tyvärr går förlossningar inte alltid som planerat. För en del nyblivna föräldrar var förlossningen inte alls vad de hoppats på och förväntat sig.Om du upplevt en jobbig förlossning kan det vara skönt att veta att du inte är ensam och att det finns saker du kan göra för att komma över det och återhämta dig.
Vad menas med svår förlossning?
Det är inte nödvändigtvis fysiska problem eller dramatiska händelser som gör en förlossningsupplevelse svår. För många kan det snarare vara en känsla av maktlöshet, att inte ha kontroll över vad som händer, tråkig attityd från personal, en känsla av att ha förlorat sin värdighet, brist på stöd, att känna att man inte riktigt hade tid att acceptera eller gå med på ingrepp som gjordes, eller en känsla av att inte ha blivit hörd som lämnar känslomässiga "ärr". Man kan känna besvikelse över andra eller sig själv för att saker inte skedde på önskat sätt.
Hur yttrar detta sig?
• du återupplever förlossningen om och om igen (i alla fall delar av den)
• dålig självkänsla
• relationsproblem
• ingen sexlust
• vill inte ha någon fysisk kontakt alls
• kan inte få kontakt med din instinkt för vad bebisen behöver
• försenad anknytning till ditt barn
• skuldkänslor
• ensamhet, känsla av att vara isolerad
• förlossningsdepression (Jag vet inte, kanske ?!)
Sådana känslor kan gå så djupt att de orsakar posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Vad är PTSD?
Vilka är symptomen på PTSD?
• Påträngande minnesbilder som känns mycket realistiska - i vaket tillstånd, eller som drömmar eller mardrömmar. Ofta åtföljs sådana minnesbilder av stark oro eller panik.
• Undvikande beteende - dvs du undviker allt som påminner dig om upplevelsen. En del kvinnor vill inte besöka sjukhus. Andra säger att de inte kan se TV-program om förlossningar, eller se människor i den typ av arbetskläder som används på sjukhus. Ofta är det svårt att prata om upplevelsen, så man tenderar att inte prata om förlossningen.
• Sömnproblem, vredesutbrott eller koncentrationssvårigheter - dessa är vanliga tecken på höga nivåer av oro.
Vem drabbas?
Tidigare trauma är en viktig faktor. När kvinnor beskriver vad som hänt, använder de ofta språk som liknar beskrivelser av sexuella övergrepp. De beskriver upplevelser av att ha skändats eller övermäktigats. Om du upplevt en våldtäkt eller andra former av sexuella övergrepp tidigare, kan förlossningen ibland påminna dig om sådana trauma. Det är mycket viktigt att du delger de som tar hand om dig ditt förflutna, så att de kan vara särskild varse dina behov.
Vad kan jag göra själv för att komma över en traumatisk förlossning?
• Prata med någon
Undervärdera inte din upplevelse genom att vara hoppas att det går över: Din förlossningsberättelse och du är viktiga. Ibland kan vi förstå upplevelser och hur de påverkat oss bättre genom att berätta för andra. Detta är ofta svårt till att börja med, men många kvinnor känner lättnad efter att ha berättat vad de känner för sitt barn och sin förlossning.
• Läs och diskutera din journal
Vid traumatiska upplevelser kan man ibland förtränga saker. Om du har möjlighet att gå igenom din förlossning med din barnmorska eller förlossningsläkare, kan det hjälpa dig att placera händelser i rätt ordning och fylla i minnesluckor. Det är inte för att dina minnen på något sätt är "fel" och heller inte för att ge dig en "bättre" bild av förlossningen. Det är för att du ska ha en komplett bild av vad som hände och förhoppningsvis kan undvika att samma sak händer om du får ett barn till.
• Kuratorstöd
I många fall finns det tillgänglig kurator. Fråga på ditt BB vad det finns för möjligheter.
Det kan hjälpa att prata igenom vad som händer under förlossningen med någon som förstår den medicinska sidan, men det kan dröja innan du känner dig redo för detta - ibland inte förrän du ska föda ditt nästa barn.
Prata med varandra om er upplevelse. Om det har fört med sig svårigheter i relationen, kan ni behöva hjälp. Ni kan båda ha svåra känslor efter förlossningen som det kan vara svårt att komma över.
• Prata med MVC, BVC eller läkare
De kan ha rekommendationer om självhjälpsgrupper, kuratorstöd eller andra resurser. Om du verkligen har problem att hantera din upplevelse, kan du ha drabbats av förlossningsdepression utöver trauma.
Kom ihåg att med rätt stöd och hjälp, kommer du så småningom att må bättre. "
2011-03-16 @ 09:52:21
(0)Hysteriskt utbrott på sjukvården och deras jävla telefontider:
11.00 -slår numret... upptaget
11.01 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.02 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.03 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.04 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.05 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.06 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.07 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.08 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.09 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.10 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.11 -ringer upp senast slagna numret... upptaget
11.12 -bloggar argt
11.16 -ringer upp senast slagna numret... får svar. wohoo !
Nu är jag inte arg längre
2011-03-15 @ 11:20:42
(0)Amningskampen fortsätter
Nej, vi använder fortfarande inte amningsnappen. Förutom en gång inatt när jag vek mig. Men då var det mer för min skull än för Theodors. Han sög två tag, släppte, rullade över på rygg, letade efter bröstet. Jag vände på honom, han sög två tag, sparkade med fötterna mot mina ben så att han gled för högt upp. Jag flyttade ner honom, han letade efter bröstet, hittade det, sög två tag och rullade in mot mig och begravde ansiktet i madrassen. O.s.v o.s.v o.s.v... Det var helt enkelt lättare med nappen för då hade han något att hänga på.
Annars verkar han fatta att man kan äta utan napp. Dessvärre äter han nu mycket oftare. (Får han i sig mindre kanske ?) Så det längsta vi gått utan att amma var mellan 20 och 23 igårkväll när vi somnade i soffan. (somnade ammandes) Sedan har han velat äta med 1-2 timmars mellanrum. HELA NATTEN ! Jag ska nu gå och brygga en staaaark kanna kaffe, och kanske injicera det. Jag är illamående av trötthet men sonen brevid mig är pigg som en lärka. *suck*
2011-03-15 @ 07:39:28
(0)Maktkampen
Sedan klockan 15 igår eftermiddag har vi låtit bli att använda amningsnappen. Än så länge har jag övertaget i maktkampen, trots att det innebar att gå upp äckligt tidigt för att Theo bestämde sig för att bli mer upprörd än han någonsin varit tidigare. Min ryggrad värker på två ställen efter alla krumbukter jag är tvungen att göra för att hänga med i Theos akrobatik. Mjölkstockningsknölen är kvar i bröstet. Jag misstänker att han inte får i sig lika mycket mat, för han äter kortare tid, släpper mer, vill äta oftare och verkar som att han måste suga mycket hårdare. (Trots den allmänt populära skrämselpropagandan; "De måste suga så mycket hårdare med amningsnapp") Men jag VILL INTE använda amningsnapp. Det är krångligt och söligt och ställer till det. Så vi fortsätter kämpa.
[edit en stund senare: stackars stackars mig. Just som vi sätter oss tillrätta för att amma så stiger den vidriga lukten av bajsblöja upp. undrar om david vill vakna bara för att byta blöja ? antagligen inte, men kan ju vara värt att fråga i alla fall. Nu ska jag amma klart i staaaaaanken.. *host och kväv*]
2011-03-14 @ 07:25:23
(0)Dåliga saker och bra saker
Dålig sak: Det snöade imorse
Bra sak: Det har redan smält bort igen
Dålig sak: Vi glömde köpa saft
Bra sak: Vi fick äntligen handlat (det var på tiden)
Dålig sak: Envisa Theodor vill verkligen inte amma utan amningsnapp
Bra sak: Jag lyckades få honom att amma en stund förut utan napp i alla fall
Dålig sak: Mina byxor håller på att ramla ner
Bra sak: Jag krymper
Dålig sak: David har börjat röka igen
Bra sak: Han är på mycket bättre humör
Dålig sak: Det är slaskväder och mina skor är inte helt täta
Bra sak: Det är vår
Dålig sak: Jag har en stor knöl i bröstet. Mjölkstockning?
Bra sak: Den gör inte så ont och jag känner mig inte febrig än. Går kanske att reda ut själv.
2011-03-13 @ 16:46:26
(1)Förlossningsflashbacks
Läste en förlossningsberättelse från den sista tjejen i fikagruppen som fick barn. Tänker på Theos födelse. Minns, ryser, får känslostormar.
Det häftigaste och jobbigaste jag varit med om.
Minns att jag kunde konstatera att "Det suger fett att föda barn!"
Minns den vansinniga smärtan från nålarna jag var tvungen att få. Kanylen i handen, lokalbedövningen till edan, och en oidentifierad spruta på "insidan". Precis i slutet. (något jag INTE bett om och undrar varför jag fick)
Minns hur sur jag var för att edan inte tog.
Minns att jag var förvånad över att krystvärkarna inte gjorde så ont. Men att det var så vansinnigt svårt att låta bli att krysta !
Minns att jag undrade om jag skulle behöva ligga och krysta i flera timmar medans de drog och slet i sugklockan. (nejdå var det lugnande svaret, det här är snart klart.)
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det gjorde ont när han skulle ut, men kan inte komma ihåg hur det kändes? Inte som med nålarna. Inte som med undersökningen efteråt.
Jag minns när det slemmiga barnet kom upp på min mage och jag förundrades över hur stor han var.
Jag minns hur stolt jag var över att jag fått en välskapt son när de rullade iväg mig till operation.
Jag minns hur mycket jag saknade honom när jag låg på uppvaket. Det var första gången jag saknade min son.
Nu sitter jag här med min söta son fastknuten på magen i bärsjalen och det blir lättare för var dag som går. Jag tittar på honom och är så glad i honom och så stolt över mig själv att jag fött fram honom. Trots att jag inte kunde krysta fram honom själv så är jag stolt över det arbetet jag gjorde. Stolt över den smärtan som jag stog ut med, som jag andades igenom. Stolt över varje värk jag tog.
Nu blev detta längre än vad det var tänkt, men det blir ju lätt så när man sitter och minns. Det ena minnet väcker det andra. Och som alla småbarnsföräldrar vet så kan man inte göra något en längre stund utan att bebis vill ha uppmärksamhet. Så även nu. Så nu ska jag gå och pyssla om min lilla plutt, men först bjuder jag på en bild från alldeles nyss:
2011-03-11 @ 19:30:59
(0)Fake it till you make it !
http://en.wikipedia.org/wiki/Fake_it_till_you_make_it
Jag trivs med mitt liv ! :D
2011-03-10 @ 13:38:05
(0)För 6 veckor sedan
För exakt 6 veckor sedan sov jag den underbara drömlösa sömnen av narkos. David satt på ett rum med Theodor och hade ingen aning om när jag skulle komma tillbaka.
Idag är det jag som sitter uppe med Theodor och David sover. Dock inte sövd.
Igår pussades jag och Theo. Det såg ut såhär:
Maria och Theodor = Bäst !
2011-03-10 @ 10:01:24
(0)mycket självreflektion
De senaste dagarna har jag ägnat mig mycket åt självreflektion. Vissa samtal med David har gett mig nya ord på den varelsen som är jag. En road David beskrev mig som en "pet snake" med motiveringen: "you are mostly fine. people can handle you and you wont do anything. but then as soon as someone pets you just a little bit wrong, you bite, straight away. hard" Vi skrattade tillsammans åt detta. Åt att i edens lustgård är jag inte representerad av eva som syndar. Jag är ormen som får henne att göra det. djävulen. det värsta är att jag känner igen mig. Jag gör så. Jag ställer upp på massa saker, jag står ut med mycket. Men sedan, rätt som det är så biter jag. vasst. tror dock att jag för det mesta biter mig själv i tungan. det drabbar mig mer än de som jag riktar aversionen mot. det är jag som går runt och känner mig irriterad, den andra går vidare med sitt liv. Jag är alltid terapeuten. likt ormen i lustgården? är det för att det ger mig en möjlighet att påverka människors val? deras liv? leker jag allsmäktig nu?
Äh, alla andra får skylla allt på sin taskiga barndom. Jag tar mig friheten att göra likadant. Inte någon taskig barndom, men min otrygga och ensamma skolgång. Det som inte dödar det härdar. Jag är "härdad". Nåde dig om du försöker sätta dig på mig. Om du gör dig lustig på min bekostnad. Om du skrattar åt mig istället för med. Ett tips, om inte jag skrattar, så skrattar du åt mig. Alla är utbytbara. Men för att jag lätt ska kunna byta ut dig så kan jag inte ha dig för nära. Så jag håller dig på avstånd, men försöker att inte visa det för dig. Jag berättar frikostigt om mitt liv, mina erfarenheter och mina åsikter. Men inte mina känslor. Bara ibland låter jag de komma fram. Bara när jag verkligen måste. Och jag tycker för det mesta inte alls om att behöva öppna mig sådär, men även jag måste ventilera ibland. Så är det.
Nu låter jag som en hemsk person. Jag hör det själv. Men jag kanske inte är riktigt så illa som jag framställt mig själv ? Jag bryr mig också. Jag bryr mig innerligt om mina vänner och skulle kasta mig in i en strid för deras skull utan att tänka! Man kan älska en person utan att lita på dem. Det gör det bara lite svårare, men ibland bekvämare. Då gör det inte lika ont när de sviker på något sätt. Se där, en skyddsmur. Men det visar sig att jag behöver dem. Ibland på närmare håll än de var avsedda...
Inatt drömde jag mardrömmar. En kompis svek och så fick jag reda på att jag skulle vara tvungen att genomgå en förlossning till. Åh så jag grät. I drömmen. Båda situationerna föranledde sådan besvikelse. usch.
nu ska jag snart försöka tillaga lite frukost. ägg och bacon, som igår :) tjuvstart på lchf, det är ju så gott... Sedan ger vi oss i kast med den här dagen. En ny dag, nya sitautioner, nya problem och nya lösningar. Mitt nya jag tänker försöka se positivt på allt, i alla fall officiellt. Då kanske jag kan lura mig själv till att bli gladare tänker jag ?
2011-03-10 @ 08:28:01
(0)Stackars stackars mina tår !
Mina tår verkar vara för spretiga för sitt eget bästa. Igårkväll lyckades jag på något sätt fastna med mittentårna på en sko i hallen så att de liksom vreds åt fel håll. Det gjorde gaaalet ont men tår brukar ju protestera högljutt när man skadar dem de allra minsta. Så jag hoppades att det skulle gå över av sig själv och försökte ignorera smärtan. Senare på kvällen kändes det bra så länge jag inte pillade på tårna.
Inatt när jag skulle flytta in mig till sängen från soffan värkte hela främre delen av foten :(
Idag haltar jag och kan inte riktigt böja tårna...
Vi håller tummarna för att det är en stukning som går över snabbt snabbt !
2011-03-09 @ 09:08:49
(0)Bärsjalen
Igår införskaffade vi oss en bärsjal. Högt pris för massa tyg men jag tror att det kommer bli jättebra.
Det första Theo gjorde var att somna i den :)
Och jag fick händerna fria ! Vilken lycka !
2011-03-08 @ 08:45:59
(2)Bitter, arg, ledsen, deprimerad
Med sömnbristen kommer självskadetankarna som ett brev på posten. Tillsammans med den minskade kommunikationen mellan mig och min seriöst deprimerade make (jag vet inte vad som är abstinens och vad som är på riktigt längre) och tillsammans med framtidens brist på hopp eller drömmar är det svårt att veta vad jag kämpar för längre.
Jag kämpar för min son. Jag skulle aldrig göra något som skulle skada honom och jag kommer överleva det här också. Men till vilket pris ?
2011-03-07 @ 04:44:15
(1)Om mammor som bara skriver om sina barn
Jag ville ju inte bli en såndär. En sån där mamma som inte bloggar om något annat än sitt barn. Som om just hennes barn var viktigast i hela världen och som om någon annan än hon själv skulle tycka det var intressant att läsa om minsta lilla grej som hennes barn gjort. Nu kanske jag inte är riktigt där än. Jag skriver mest om jobbiga nätter och krånglig amning. Dessvärre är det ju tyvärr så att när man är nybliven förstagångsmamma med en drygt månad gammal son så händer det verkligen inget annat i livet än bebisgrejor. Man tvättar bebiskläder, torkar bebiskräk, byter blöjor, ammar, vyssar, gullar, och när bebis äntligen sover en stund så sitter man apatisk i soffan och funderar på en kaffe till (som just nu faktiskt.) Men jag hoppas att jag snart kan få annat att skriva om också. För hur gullig han än är så saknar jag variationen. Men kanske när våren kommer, när han är äldre och jag är modigare så kommer jag kunna komma ut mer och därmed finna andra saker att skriva om.
Tills dess kan jag skriva att jag ska försöka hänga lite tvätt, plocka lite i köket och packa ur min väska från Trollhätteresan innan vi sedan får fikabesök från Sofie och Johan :) Woo, lite annat än bara bebis-prat. :D
2011-03-06 @ 09:36:26
(0)Hemsk natt - något bättre dag
Theo somnade i min famn igår kväll och vid 23-tiden la vi oss i sängen.
01.30 - amning
01.30 - 02.45 - vakentid. gnäll och kink och sprattel
02.45 - amning
05.15 - amning
05.45 - gick upp
06.00 - 07.00 - tupplur på soffan
07.00 - amning
07.15 - 08.00 - tupplur på soffan
08.00 - vaken, illvrål ! Jag gav upp och fick göra kaffe...
Men nu den senaste timmen har det varit jollrande och relativt gott humör på soffan. Jag fick till och med lite leenden! Jag hoppas hoppas hoppas att detta betyder att vi är på väg att komma ur skrikfasen... hoppas hoppas
Ett litet blygsamt leende för kameran <3
2011-03-05 @ 11:28:15
(0)Gnällig men söt
2011-03-04 @ 16:34:03
(5)Om amning
[Detta inlägg är helt omskrivet från det mindre konstruktiva: "JAG HATAR ATT AMMA. HATAR HATAR HATAR !"]
Mitt problem: Jag vill amma, men hatar det.
Jag vill amma för att:
Det är nyttigare för Theo,
Jag har mjölk,
Det är billigare,
Det finns med mig överallt och behöver inte blandas iordning på något sätt.
Jag är rädd att Theo ska få magknip/kolik/förstoppning av ersättning.
Det hjälper oftast till med viktnedgång hos mamman.
Jag hatar det för att:
Jag vill inte använda amningsnapparna mer. När vi använder amningsnapparna är de helt värdelösa och lossar vid minsta lilla beröring i sidled. Theo drar även loss dem, "biter" loss dem, boxar loss dem, skallar loss dem och helt enkelt suger loss dem. För att motverka detta måste jag hålla fast honom när han ska amma vilket ofta resulterar i massa frustration från honom och då sprattlar han ännu mer och gnäller. När vi testar utan amningsnapp blir Theodor helt hysterisk (illröd i ansiktet och gråter så han knappt får luft-typ av hysterisk). Mina bröstvårtor blir inte hårda utan pekar till och med inåt ibland. Theo tar inget riktigt tag och om jag väl lyckas trixa in bröstvårtan i munnen på honom och han får riktigt tag så suger han två gånger och släpper och så börjar cirkusen om. Dessutom är jag så trött på att både jag och Theo är helt dränkta i mjölk efter varje amning. Det kan knappast vara rimligt att man ska behöva byta linne efter varje amning?
Som tilläggsproblem kommer även att:
Jag bara äger tre linnen som är tillräckligt urringade för att jag ska kunna få fram ett bröst. Jag skulle gärna vilja köpa amingslinnen men vet inte vart det finns och vet inte hur jag ska kunna lösa en shoppingrunda med en bebis och vet inte vartifrån jag ska få pengarna till att köpa amingslinnen, för jag behöver ju mer än ett.
Jag har funderat på att pumpa ur bröstmjölk och ge honom på flaska, men trots många försök så kommer det inte mer än max 30-35 ml mjölk efter ca 15 minuters pumpning om det ens funkar alls. De flesta gångerna kommer det två droppar mjölk och bröstet känns som om det håller på att vändas ut och in. Svinigt ont. Jag har testat att pumpa medans jag ammar från det andra bröstet, jag har testat att pumpa i duschen, jag har testat att pumpa med en varm vetekudde över bröstet. Jag har testat att pumpa försiktigt, hårt, snabbt, långsamt, framåtlutad, bakåtlutad, medans jag tittar på pumpen och liksom i förbifarten då jag försöker ignorera pumpen ifall det är så att mitt bröst får prestationsångest om jag tittar på det. Men det funkar inte...
Alla dessa problem gör att jag inte är det minsta sugen på att ge mig ut någonstans. En fika med mitt fika-gäng känns inte lockande (trots att jag saknar dem) eftersom jag inte har lust att visa upp amningssprattelcirkusen för dem och sedan gå hem i blöta kläder. Shoppingrunda på stan är helt uteslutet !
Jag behöver hjälp ! Jag vill amma. Jag vill få det att funka. Vad ska jag göra ? Hur löser man det här ?
2011-03-04 @ 09:32:20
(0)Efter lite kaffe blir man människa igen
Jag kämpar verkligen för att försöka vara trevlig. Jag vill inte uppfattas som en otrevlig person. Men när man är en bitterfitta så är det svårt ibland.
Dagen gryr utanför fönstret, min fina fina son slappar i min famn, jag har bryggt massa kaffe... det finns positiva saker i livet...
Fokusera på det positiva !
2011-03-04 @ 07:34:26
(1)Hemma igen
Nu är jag hemma från en vecka i Trollhättan. Det var skönt att få komma bort, och samtidigt jobbigt. Jobbigt för att när man får gömma sig en vecka och bli ompysslad och inte tänka på verkligheten så kommer verkligheten emot en så snabbt och hårt när man kommer hem igen. Då mår man lite illa.
Så nu sitter jag här och njuter av min egna soffa, min tv, mitt bord, min dator o.s.v och så är jag bitter. En riktigt bitterfitta är jag idag. Kan inte glädjas åt någon annan och tycker så jävla synd om mig själv.
nu piper lillgrodan. uppdaterar mer sen...
2011-03-03 @ 10:10:18
(0)Kärlek i dess renaste form
Jag kan inte se mig mätt på det lilla barnet som vilar i mina armar <3
[inlägg uppdaterat med bild från ett senare tillfälle]
2011-03-01 @ 10:05:17
