melanye

Så är det

Nu är det mycket som snurrar i huvudet. En tjock röra av förvirring, besvikelse, förnärmelse, och låg självkänsla som går runt runt. Jag skulle vilja skriva och förklara. Berätta på vilket sätt mina vänners handlande påverkar mig. Men då tigger jag om uppmärksamhet som jag önskar att de ville ge mig utan att jag ber om det.

Jag har så höga krav på mina vänner, alldeles för höga krav. Men jag har samma krav på mig själv. Till och med ännu högre. Jag tänker så ofta att jag ska bli hård och kall. Att jag ska skita i allt och alla. Men jag vet ju att det inte kommer hända. Jag vet att nästa gång en vän ringer mig så finns jag där för dem. 110%. Alltid.

Jag hade nyss ett samtal med David om det här med att förvänta sig saker från andra. Vi konstaterade att skillnaden på oss är att han redan gett upp hoppet om mänskligheten. Han inser att människor idag bara lever för sig själva och att de bara strävar efter att de själva ska må bra och de inte tänker besvära sig för någon annan. Det går bra att hjälpa andra så länge det inte kräver att man anstränger sig. Han förväntar sig ingenting annat från människor och därför blir han inte sårad. Men jag vill inte förlora hoppet om mänskligheten.
Jag vill inte känna så. Jag vill tro att det finns mer människor än jag som strävar efter att vara ett gott exempel. Som tror att om de ställer upp för andra så kommer andra ställa upp tillbaka. Vars agenda är helt genomsyrad med att vara en god människa. Jag försöker ständigt vara en god människa, men jag är inte helt osjälvisk. För när jag lägger ner tid och energi på er, så behöver jag få tillbaka tid och energi för att inte bli tom. Jag behöver fyllas på igen. Jag kan fylla på mig själv, jag gör det ibland. Tar en paus, stänger av mobilen, tar bort facebook. Fyller på mig själv igen. Samlar kraft och energi bara för att kunna ge bort det igen. Jag gör så hela tiden och jag vet inte hur man inte bryr sig. Jag skulle önska att jag inte brydde mig om andra men har jag väl bestämt mig för att någon är min vän så kan jag inte låta bli.

Detta inlägget kanske uppfattas som självupptaget, men det ger jag blanka fan i ! Jag ÄR en god människa. Jag STÄLLER upp på andra. Jag BRYR mig på riktigt. Men ibland känns det som att jag verkligen inte får något tillbaka och då vill jag vara kall, som nu.

Jag måste lära mig att förvänta mig mindre från folk, så att jag i alla fall inte blir förvånad när jag blir bortviftad. Jag är tvungen att sänka kraven på mina vänner för ni förgör mig.

Det enda jag har är att jag med lätthet kan säga att när det kommer till slutet av mitt liv så finns i alla fall vetskapen om att jag var en så bra människa jag kunde. Det spelar ingen roll hur mycket pengar eller saker eller vänner man har för man måste ändå leva med sig själv. Enligt min man är jag en hjälte och nu tänker jag välja att tro på honom. Fast jag tar snart en paus och fyller på mig själv igen.

Om jag fick önska något från er som läser bloggen så är det att ni tar en rejäl funderare och tänker på om ni verkligen är så bra människor som ni kan? Ni behöver inte avslöja vad ni kommer fram till. Bara fundera i er ensamhet om ni tillhör de som anstränger sig, eller de som bara vill ha.

Ja, så är det. Nu ska jag ut och gå i regnet.



ps. Madeleine och Peter, det var jättekul att träffa er igår. Ser fram emot att umgås mycket mer. <3

2011-07-17 @ 12:42:43