Mammakärlek?
Alla mammor pratar om den där underbara känslan när man får se sitt barn för första gången, hur man känner en överväldigande kärlek till sitt barn. Den villkorslösa kärleken som är som ingenting annat man känt.
Jag har tvivlat på mig själv i min mammaroll, har tvivlat på att jag känner som jag "ska" för mitt barn. Jag älskar honom absolut. Jag skulle göra vad som helst för honom. Men jag har inte känt att han är min.
Jag känner fortfarande inte att han är min. Men kanske är det för att han inte är det? Jag äger inte honom. Han är sin alldeles egna person. Jag bara hjälper honom att växa upp till en självförsörjande person. Till en fin och klok och empatisk människa. Till en rättvis man, som bryr sig om andra. Jag födde honom, men nu är han ute och han äger sig själv.
Men den där kärleken? Den där känslan som beskrivs som varm? Känner jag den? Hur ska det kännas? Är det den känslan jag får när jag ser hans helt avslappnade sovande ansikte och jag inte kan låta bli att stryka honom över kinden och pussa på honom trots att jag vet att han ofta vaknar av det? Är det den känslan jag får när jag hör en vacker kärlekslåt som handlar om villkorslös kärlek och jag inte kan låta bli att hålla tillbaka tårarna? Är det den känslan jag får när vi varit ute och flängt på stan eller tagit en lång promenad och han legat i vagnen och min kropp fysiskt gör ont eftersom jag behöver få känna hans vikt i mina armar?
Jag vet inte ? Jag vet inte om jag gör rätt som mamma, om jag känner som jag ska. Men jag hoppas att min son är lycklig. Jag hoppas att jag kan vara den bästa mamman han kan ha !
Det avslappnade ansiktet... <3
2011-03-29 @ 17:31:23
