(0)
Mitt älskade frustrerande barn
Inatt var det hysteriskt. Theo somnade vid 21 i sin säng. (Jippie!) Vaknade igen vid 22.30 och var ledsen. Ville inte somna om i sin säng. (Inte så jippie...) Jag gick och la mig och tog upp honom i vår säng där han efter en stunds bökande somnade om.
Vaknade sedan av att David hade kommit och lagt sig men undrade varför han inte fick något täcke och vart Theo var. Theo låg skavfötters med oss och låg PÅ täcket så att varken jag eller David fick särskillt mycket. Theo fick en filt på sig och vi somnade om.
Vaknade sedan av att jag hade ont i svanken och frös. Flyttade på Theo för att få lite täcke. Theo sov fortfarande, men slogs, och sparkade, och kastade sig runt omkring. Och det är bara så lagom skönt att bli skallad på munnen när man precis är på väg att somna. (Absolut inte Jippie. Automatiska tårar.)
Klockan 02:40 bestämde sig Theo för att nu var det nog med de här löjliga sovfasonerna. Vaknade och började krypa omkring i sängen. Väckte mig och David. Vi la ner honom igen, gav nappen och la på täcke och höll om och då jävlar...
Hysteriska illvrål, känslomässig tokgråt, och frenetiska försök att komma upp, vrida sig runt och ännu mera kastande omkring. David som knappt sovit gick och la sig i soffan medan jag försökte hyscha och hålla om Theo och få honom att komma till ro.
Efter ca en halvtimma av vaggande och kramande och vyschande och hyschande och en Theo som grät och skrek det högsta han kunde brast det för mig och jag kunde inte låta bli att gråta jag med för jag kände mig verkligen som världens sämsta mamma. David kom tillbaka in i sovrummet och försökte lugna Theo, och försökte lugna mig... Jag gick ut i köket för att lugna mig och hörde hur grannarna ovanför klampade runt argt i lägenheten. Jahapp, så hade vi väckt dem också. Nu var det väl bara att vänta på att polisen skulle dyka upp och fråga varför vi ritualmördar barn på nätterna? (För jag lovar att det var så Theodor lät)
Efter ca en halvtimma av vaggande och kramande och vyschande och hyschande och en Theo som grät och skrek det högsta han kunde brast det för mig och jag kunde inte låta bli att gråta jag med för jag kände mig verkligen som världens sämsta mamma. David kom tillbaka in i sovrummet och försökte lugna Theo, och försökte lugna mig... Jag gick ut i köket för att lugna mig och hörde hur grannarna ovanför klampade runt argt i lägenheten. Jahapp, så hade vi väckt dem också. Nu var det väl bara att vänta på att polisen skulle dyka upp och fråga varför vi ritualmördar barn på nätterna? (För jag lovar att det var så Theodor lät)
Theo lugnade sig när han insåg att han knäckt både sin mamma och sin pappa. Vi satt bara som statyer och tittade på honom där han förnöjt satt i spjälsängen och pillade med ett gosedjur. Jag och Theo gick upp och David fick sova några timmar. Ingen polis dök upp som tur var... Och inget barn blev ritualmördat.
Det som inte gör saken bättre är att det sitter en människa bakom hyllan bakom mig och sover! Ja, ni hörde rätt. Han/hon sover !! På biblioteket. De djupa rofyllda andetagen susar förbi och får mig att inse hur skönt det skulle vara att få sova djupt. Kanske är han/hon också en småbarnsförälder?
Jag är ledsen för att det blev ett sånt långt inlägg om mitt barn som inte vill sova. Det kan inte vara så roligt för er att läsa men jag behövde få berätta för någon om hur synd det är om mig.
Och till de ungdomar som kan tänkas läsa detta: Använd Kondom !
Vid 4-tiden lyckades jag få Theo att somna i soffan. Fortfarande kastandes omkring sig. (Vad är det för dum vana egentligen ?) och han tog upp största delen av soffan och all filt och jag låg med huvud axel, knän och en fot på soffan, resten hängandes utanför. Och sov så lätt att jag hade vaknat av en knappnål som föll. Men lite vila fick jag i alla fall.
Halv åtta var det dags att gå upp och nu sitter jag på bibblan och ska plugga. Vilket inte går så bra eftersom jag är så trött att jag är spyfärdig. Ledsen är jag också eftersom jag känner mig som en hemsk mamma som inte kan få sin son att sova som han ska. Och nej, jag vet att det är så med barn. Och jag vet att jag inte är en dålig mamma för att min son strular lite med sömnen (Fram tills igår sov han ju ändå oftast bra på nätterna) Men när Theo gråter får jag ångest. Det kommer som ett brev på posten och jag kan inte hjälpa det. Och så blir jag ledsen för att jag blir så frustrerad på honom. Jag älskar honom så mycket och tycker inte att han förtjänar att hans mamma ska bli sur. Men jag kan inte hjälpa det.
Det som inte gör saken bättre är att det sitter en människa bakom hyllan bakom mig och sover! Ja, ni hörde rätt. Han/hon sover !! På biblioteket. De djupa rofyllda andetagen susar förbi och får mig att inse hur skönt det skulle vara att få sova djupt. Kanske är han/hon också en småbarnsförälder?
Jag är ledsen för att det blev ett sånt långt inlägg om mitt barn som inte vill sova. Det kan inte vara så roligt för er att läsa men jag behövde få berätta för någon om hur synd det är om mig.
Och till de ungdomar som kan tänkas läsa detta: Använd Kondom !
2011-10-19 @ 10:15:21
