En vecka som var en evighet
Nu är vi tillbaka i Örebro igen efter en händelserik vecka tillbringad på lite sydvästligare breddgrader. Jag säger tillbaka och inte hemma, för Örebro känns inte som hemma. Jag vet inte riktigt vart hem är, om jag ens känner att något ställe är hemma, men jag antar att trakterna runt Trollhättan är mer mitt hem.
Trots att vi bara var iväg i 7 dagar så känns det som det varade en evighet. Så mycket saker hände, upplevelser både bra och dåliga. Idag känner jag mig helt slut i huvudet och önskar att jag kunde få slappa och dega framför tv:n hela dagen... men eftersom vi har väskor fulla med tvätt och inte så mycket mat i kylskåpet (som inte möglat) så vet jag precis vad jag måste göra...
Theodor sover i babysittern, jag tror att han är lika trött som jag. Jag vill inte gärna ta ögonen från honom efter gårdagens läskiga "kvävningstillbud". I bilen på väg till Örebro satte Theo saliv i halsen och fick inte luft. Han blev genast helt röd i ansiktet och jag hade full panik i hela de 3-4 sekunderna som det tog innan han fick luft igen. Fy fan ! Mindre sånt tack... Men det är svårt för honom för han dreglar ju ca 500 liter om dagen och har inte riktigt fattat att han kan svälja saliven.
Nu är det dessutom en dryg månad tills vi flyttar och jag måste måste måste måste måste verkligen sätta igång att packa flyttlådor!
Usch, jag har en orolig känsla i kroppen inför framtiden och flytt-skola-blanketter-och alla andra pressande ansvarssaker som jag måste ta itu med.
Nu ska jag försöka komma igång med dagen. wish me luck...
2011-06-20 @ 08:52:46
